I ställer tänker jag på hur jobbigt det ska bli att lämna barnen i 11 dagar!!! Hur mycket jag kommer att sakna dem och (här kommer min flygrädsla in) om jag överhuvudtaget kommer komma levande tillbaka till mina barn...
Jag vet, totalt helknäpp!! Jag tänker ut alla olika varianter på vad som kan hända och då pratar vi inte om trevliga saker...
Samtidigt vet jag att när jag väl sagt hejdå till mina barn (snyft) så kommer allt att gå bra.
Är det någon annan som känner likadant, dela gärna med er, jag behöver känna mig lite normal!
17 kommentarer:
Det där att lämna barnen och framför allt flyga är skitjobbigt. Min man bara skakar på huvudet och menar på att om man skulle störta så skall man vara glad att inte barnen är med... Jadu, känn på den.
Ni kommer att få det underbart så försök att njuta och ta avskedet när det kommer. Kram
Jag förstår precis hur du känner dig. Det spelar ingen roll att man egentligen vet att barnen är i goda händer när man är borta. Det är ändå svårt att låta bli att oroa sig. Hoppas i alla fall du kan koppla av när ni väl kommer iväg... Javisst är det en elvisp. Men jag håller med om att den ser ut som en termos eller en vattenkokare.
Din man verkar ju lika trevlig som jag. Som man i detta huset försöker jag alltid med att det ju faktiskt är farligare att köra till jobb än att flyga till Afrika.
Mannen
Jag håller alltid på så när vi ska flyga. Förut var jag så rädd att jag vägrade flyga, men så kom jag på att jag fick ett så himla tråkigt liv då, så nu flyger jag ändå. Jag brukar ha mardrömmar, se skräcksyner framför mig och leva mig in i hemska tankar så jag nästan börjar gråta. När jag sitter på planet håller jag koll på flygvärdinnorna och på folk runt omkring mig. Är alla lugna så är jag lugn.
Jag är ännu mer orolig om någon av våra (vuxna) barn är med.
Håller med "anonyma mannen = din man". Han har såååååå rätt. Har inga barn så jag vet inte hur det känns att lämna dom = här har Petra helt rätt.
Försök att inte oroa dig över saker och ting som alltid ordnar sig till det bästa.
Det ska bli så himla roligt att följa er resa. En kollega till mig har ju varit där två gånger och är helt frälst. Ladda upp kameran med extra minne!!!
Flygrädd? Nej, inte direkt, har bara lite problem med landningar. Det tycker jag inte om. Jag motar alltid bort sådana tankar och försöker tänka positivt...värre är det med att lämna barnen. Men vet du??? 11 dgr går otroligt fort så vips är ni hemma igen :))
Då så fullständigt normal som du kan bli! =)
Att lämna barnen är alltid oerhört tufft! Och att flyga (oavsett vad "mannen" säger)...är läskigt. Jo, det är statistiskt farligare att köra bil, men att sätta sig i ett plan ger en känslan av att tappa kontrollen! Jag brukar alltid ha stenkoll på flygvärdinnorna...kollar på dem för att se om de ser lugna eller oroliga ut. Helt sjukt! =)
Förstår din kluvenhet, men samtidigt vet du ju att det kommer gå alldeles utmärkt! Oroa dig nu inte så mycket, utan njut av tanken på din kommande drömsemester! =) Kram vännen! <3
Jag har varit borta fr Fabbe 2 "långa" ggr, ena gången var jag i Schweiz i 12 dagar, andra ggn var han till Florida i 2 veckor. Det var faktiskt värst då han var borta. Då jag var iväg hade jag också massvis ångest över att lämna honom så länge men det gick givetvis bra! då man väl kommit sig iväg så går tiden fort och sen har man något alldeles fantastiskt att komma hem till också :)
Söta fina du..
Jag är precis som du, tog t om
barnen på vår bröllopsresa för jag inte skulle sakna dem!!?
Det kommer att gå jättebra, försök att njuta och var Jessica i 11 dagar!
vi åker den 22:e.
kram anna
Du är fullt normal. Att känna det du känner är ett friskhetstecken tycker jag. Jag har lämnat barnen några gånger och det värsta ( från min sida sett) tycker jag är att de saknar inte mig så mycket som jag saknar dem Är kanske även ett tecken på att de har det bra hemma.
Och vad det gäller att flyga...jag håller med mannen...det är farligare att köra till jobb!!!
Njut av din resa ooch när nerverna krånglar...ta ett glas vin. Det kan hjälpa....// JA
Då jag inte har några egna barn kan jag inte tala av egen erfarenhet men jag är ABSOLUT övertygad om att din rädsla är helt normal. Den största rädslan som förälder måste vara att på ett eller annat vis förlora- eller komma ifrån sitt/sina barn.
Dock är jag helt övertygad om att allting kommer att gå bra och att ni får en helt fantastisk resa!
Kram
Nä det är inte helknäppt, det är fullt normalt. Om man är mamma.
Jag skulle också känna så. Har aldrig varit flygrädd men nu när jag har barn så funderar jag också i de tankarna. Så du är helt fullkomligt normal vännen. Kram till dig sötis.
Förstår dig fullkomligt. Både Anders och jag har rest en del i våra jobb. Men då är ju den andra hemma.
Bara en gång har vi flugit iväg tillsammans och lämnat barnen hemma. Det är helt enkelt skitjobbigt men också bra. Det finns inte heller några tröstord, det är bara att ge sig iväg. Under vår resa gick jag sen och tänkte: - tur att de inte är med nu för det hade de inte orkat eller O, vad synd att de inte ser det här, det hade de gillat
På kvällarna längtar man förfärligt, på morgonen så känns det bättre igen.
Men som tur är är det inte farligt att längta det är rätt härligt.
Ni kommer säkert få en helt fantastisk resa och "vips" är ni hemma igen fulla av upplevelser och njutbara stunder av varandra.
Ha det bra!
Fullkomligt normal. Jag är inte det minsta flygrädd, men att lämna barnen, ffa när de var mindre, oavsett transportsätt, fick mig att vilja kräkas. När de var riktigt små och jag var borta över natt kunde jag överväga att packa ihop där jag var och bara åka hem på stört. Jag tror det är bara att vänja sig, det kommer en dag då DE lämnar sin mamma....
jag är så flygrädd så jag skulle inte åka alls och från mina barn skulle jag heller inte kunna åka :)
Klart att allt går bra! Åh vad härligt ni kommer att få! Det kommer att bli så bra, så bra. Men för säkerhets skull vill jag berätta att jag har gått ur svenska kyrkan så jag kan inte lova att jag kommer att stå för A:s kristna uppfostran ;P
Stor kram min fina, oroliga syster!
Skicka en kommentar