Idag funderade jag på det här med att ha förebilder eller idoler. Som barn/ungdom hade jag en hel del idoler och även en del förebilder. Vuxna som jag såg upp till och tänkte att "Så där vill jag vara när jag blir stor". Man såg på dem med respekt och de inspirerade mig. Frågan i dag är om man fortfarande har idoler och förebilder i vuxen ålder?
Jag har ingen idol längre, jag nöjer mig med att uppskatta någons musik eller en skicklig skådespelare, men idoler på det där dyrkande sättet har jag inte längre.
En förebild då? Jag kan faktiskt inte säga att jag har det. Jag skulle gärna vilja ha en och tänka att så där vill jag vara när jag "blir stor".
Varför har förebilderna "tagit slut"? Är det för att jag själv är vuxen och allt det rosaskimrande runt en människa liksom försvinner när man har levt ett tag. Är det för att man vill att en förebild ska vara så nära perfektion som möjligt och att man i vuxen ålder insett att det inte finns perfekta människor?
Har du en idol eller förebild? Eller känner du som jag att de liksom "tagit slut"? Om du har en, kan du inte skriva och berätta om det?
Mina idoler på 80-talet
Jag har ingen idol längre, jag nöjer mig med att uppskatta någons musik eller en skicklig skådespelare, men idoler på det där dyrkande sättet har jag inte längre.
En förebild då? Jag kan faktiskt inte säga att jag har det. Jag skulle gärna vilja ha en och tänka att så där vill jag vara när jag "blir stor".
Varför har förebilderna "tagit slut"? Är det för att jag själv är vuxen och allt det rosaskimrande runt en människa liksom försvinner när man har levt ett tag. Är det för att man vill att en förebild ska vara så nära perfektion som möjligt och att man i vuxen ålder insett att det inte finns perfekta människor?
Har du en idol eller förebild? Eller känner du som jag att de liksom "tagit slut"? Om du har en, kan du inte skriva och berätta om det?
Mina idoler på 80-talet