När EK har gått för långt

Anne föreslog att jag skulle ta brödkaveln med mig på jobb och idag var det kanske tur att jag inte hade den med för i dag var tålamodet slut.

Chefen kommer in och ber oss hjälpa till att bära ut ett antal bord för att bära in nya. Vi reser oss alla utom EK.
-Vi ska hjälpa till med borden!
-Nej, det hinner faktiskt inte jag! Jag har jättemycket att göra!

Vi andra går ut och bär, när vi kommer tillbaka till vårt gemensamma rum är det väldigt varmt där plus att vi har burit och är varma i oss själva.
-Ska vi öppna ett fönster? Det är fruktansvärt varmt här, säger kollega J.
-Ja, instämmer vi alla och innan vi ens fått upp fönstren är EK där och stänger och skriker:
-Ni kan inte öppna fönsterna!! Jag blir sjuk! Så varmt är det inte!!!
-Men EK, det är varmt! säger kollega G.
-Nej, det är INTE varmt!!! säger EK.
-Men vi som burit bord är varma, om du hade hjälpt till hade du fått upp värmen och sluppit frysa! säger jag.
-Det tänker inte jag ha dåligt samvete för. Jag har burit andra saker (det har vi andra också) och jag har faktiskt mycket och göra! snäser EK tillbaka.
-Jo, och det har ju inte vi andra, svarar jag.

Efter det var EK tyst, MEN, hade hon bara knystat ett enda ord till DÅ hade jag blivit tokig (sitter här och är riktigt uppretad nu).
Det blir säkert en fortsättning på detta, för nu tycker hon antagligen att jag varit orättvis mot henne. Vänta bara.