Jag önskar att fler gubbar i 60-års åldern var lyckliga

Jag vet inte om det här beteendet är ett skånskt beteende eller det finns i hela vårt land, gubbar i 60-års åldern som verkar besvikna över sitt liv. För det måste man väl vara om man hela tiden går omkring och hackar på andra och försöker "uppfostra" folk. Till vad då? Kloner av sig själva kanske? Varför ska man annars tillrättavisa folk efter vad man själv tycker är rätt?

Säkert har ni träffat på dem, de livsbesvikna 60-åringarna. De som påpekar i mataffären att man inte ställt korgen på rätt plats, de som måste köra extremt nära/fort om man råkar gå över vägen där det inte finns ett övergångsställe bara för att markera att man gör "fel". De som kan stoppa upp två filer på motorvägen för att 1 km längre fram finns ett vägarbete och ingen ska få köra i vänsterfilen 2 km innan vägarbetet börjar.
Eller har ni mött de gubbar som det inte går att lära något nytt? De som redan kan allt och "lilla vännar" dig? De som tror att de kan allt.

Jag blir irriterad när jag möter dessa gubbar, ja för all del det finns likadana tanter också. Blir uppretad på att de anser sig ha rätt att lära mig, en vuxen människa, saker som de tycker är rätt.
Kanske borde jag inte bli irriterad, kanske borde jag i stället tycka synd om dem. För ärligt talat, vem som har ett aktivt, glatt och händelserikt liv har tid att lägga ner sin själ i att hitta andra människors fel? Inte kan det vara en glad och lycklig människa? Eller? Jag har i alla fall fullt upp att hinna med mitt eget liv. Andra får ansvara för sina.

Så min önskan är att fler gubbar (och tanter) i 60-års åldern ska få ett lyckligt liv och att de inser att de ska välja glädjen i stället för agget. För glädjen ger så mycket mer!