fredag 22 januari 2010

Varför är jag inte tuff?

Idag när jag kom till skolan för att hämta A skulle de precis spela upp en show med x antal scener. Jag hade verkligen inte lust eller ork att stanna kvar, det är fredag och jag vill hem. Hon tjatade och jag sa att hon fick antingen följa med hem nu eller så fick hon gå hem själv sen. Hon valde att stanna och sedan gå hem. Bra.
Fast det är inte bra, för nu sitter jag här hemma och oroar mig för att det ska hända henne något på vägen hem...
Men man måste väl låta dem göra saker själv eller? Ska man hålla på så här och oroa sig hela livet för sina barn eller blir det bättre? Jag vill ju att mina barn ska bli självständiga och då måste jag låta dem göra saker själv. Hör ni hur jag försöker övertala mig själv att jag gjorde rätt?

8 kommentarer:

Petra sa...

Jag tror att man absolut skall stärka barnen med detta om man inte utsätter dom i fara. Man kan inte beskydda jämt och ständigt. Då skulle barnen aldrig få gå ut och leka osv. Du gjorde ett bra val. Styrke kram Petra

Mamma med ambitioner sa...

Jag håller med dig. Ibland vill man hålla fast dem och ibland vill man ge dem mera frihet. När vi är på handboll brukar lillebror hitta någon att leka med. De springer runt och leker i korridorerna. Jag har sagt att han på inga vis får följa med någon men jag är osäker på vad han skulle göra om det dyker upp någon och säger att vi sagt att han ska följa med. Visheten säger åt honom att inte följa med men stundens allvar kanske säger ngt annat. Jag tro tyvärr inte att oron försvinner, vi är nog fast i föräldrafällan för alltid. Kramar Kristina:)

Gun sa...

Man kan inte skydda sina barn hela tiden utan måste ge dem frihet, så jag tycker du gjorde helt rätt. Jag förstår hur du känner och jag kan fortfarande oroa mig för mina vuxna barn, men på ett annat sätt. Så länge jag vet att de mår bra och har det bra oroar jag mig inte.
Ju äldre de blir och ju större frihet man ger dem, desto mer vänjer man sig själv också. Åtminstone har det varit så för mig.

Anonym sa...

Kära svärdotter!
Du gjorde alldeles rätt, men jag kan förstå din oro innan hon är hemma.
Kram
Anita

BP sa...

Håller helt med Anita!

Anonym sa...

hon fixar det piece of cake... colapeps

anne sa...

Åh! Så där skulle jag också kunna göra, spelar ingen roll hur det går, oroa mig och älta skulle jag ändå göra.

enligtanna.blogg.se sa...

Hej på dig.
Vet du jag tror inte att denna orokänslan någonsin kommer att försvinna. En gång mamma alltid mamma. Vi kommer in i så många olika mammafaser i livet med våra barn. Stora som små.
Du gjorde helt rätt, men jag är precis lika hönsig som du så jag förstår din oro.
kram anna