fredag 5 februari 2010

Om EK

Jag lovar, vi är en del som har varit i luven med EK. Jag har varit det. Ofta ber hon om ursäkt. Men hon försöker inte ändra sig.
För det mesta ignorerar vi henne eller skrattar åt det. Det är bäst.
När vi säger till henne finns risk för att vi får höra henne älta saken i en hel vecka eller mer...
Så om valet står mellan att säga till henne eller skratta åt henne, så väljer vi oftast det sistnämnda.

6 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Det är ju lättare att skratt när vi sitter här men att ha henne som kollega...

Jag vet inte, men känner jag mig själv så kunde jag nog inte hålla tyst ;).

Åtminstone så skulle jag vägra anpassa mig o låsa in mina häften i en låda *gapskratt*.

Helgkram

Gun sa...

Det kanske blir så att man ger upp till slut, men jag tror inte jag skulle det. Kanske är lätt att säga iofs.

mamma med ambitioner sa...

Jag känner en person som stämmer in på EK fast hon arbetar inte längre, undra hur hon var som kollega. Hua mig!

Vilda tankar! sa...

Tack för den förklaringen, jag började nästan bli orolig.
I bland är skratt den enda lösningen, speciellt om man har provat allt annat. Men det är pest att ha en sån energitjuv i sin närhet. Usch & fy!
Ha det riktigt kul på er stundande skidsemester!
Många kramar!

BP sa...

Som jag sa igår: jag vill läsa fler historier om EK... så.
Med sådana personer orkar man ju inte till slut... man vänjer sig troligen också... tyvärr.

Ellinor sa...

Det gör ni nog rätt i; skratt ger mer energi snarare än irritation som bara tar.
Hoppas packandet går bra.
Kram